Björnfrossa

Helgen har varit väldigt varm och vi åkte upp till Jormlien på torsdagen eftersom jag bara jobbade halv dag. Tur att vi har luftkonditionering i bilen sådana här dagar. På fredagen var vi till Stora Blåsjön som ligger två mil norr om Jormlien och var med på invigning av den nya älgparken…häftigt..krama älgkalvar. På eftermiddagen var vi upp på fjällplatån ”Stekenjokk” på 876 m,ö,h och beundrade fjällvärlden via bil…myckt snö kvar ännu kan jag säga.
Vid femtiden samma dag vandrade yngste sonen, Andreas 27 år, och jag till vår fjällstuga, 6 kilometer från Jormlien, som ligger vid foten av fjället ”Raudekk” där vi har egna fjällsjöar och jaktmarker. Vi fiskade långt in på natten och när klockan var 23.30 lyste fortfarande solen bakom fjälltopparna…..då känns livet gott när tysnaden består av fågelsång och älgens lock på sin kalv skär igenom tystnadsbilden tillsammans med ripans krakkande….kaaarakkkkkkkkkaa. Tystnad? Nej… det tystnar bara någon timme innan morgonbestyren börjar om från början…men det är faktiskt en del i tystnaden… annorlunda än det vardagslarm som fortgår under arbetsdagarna..ett larm som övergår i ljuvlig musik ..komponerad av naturen med hjälp av instrument som är mångfallt flera än i en orkester. Efter kort vila till 7.30 då insulinintaget ska göras och en riktig frukost som normalt består av havregrynsgröt, kanske ett ägg, kaffe och en eller två smörgåsar är vi redo med flera nappatag med fisk och mygg…härligt.
Vi avslutade fisket vid tretiden för att äta och städa ur stugan för hemfärd samma väg som vi klättrat upp till stugan med den enda skillnaden att det bär av utför hela vägen hem.. det gör att gångtiden nästan halveras för samma sträcka. MEN denna gång blev den tiden mångt mycket längre och den vanliga rutten i den vackra dalgången förändrades drastiskt.
I den lummigaste delen av dalgången mot Jormlien mötte vi en björnhona med ungar…mitt i samma stig……avståndet cirka tjugofem meter….hjärtat tickade lite extra men vi blev inte rädda…efter några sekunders granskning av varandra vände honan sig om mot ungarna och röt till ordentligt och vips så klättrade dom upp i träden så barken rök. Vi visste vad som skulle hända sedan ungarna hade slutat att klättra och vi fattade snabbt beslut om att vända om bort från björnarna och sakta gå mot en myr och sedan gena runt björnfamiljen för att två kilometer nedanför åter svänga upp på den stig som förde oss hem. För Andreas var det första gången som han mötte björn och för min del var det…få se???”??? jag kommer inte ihåg hur många jag sett men jag har aldrig mött en björn så nära någon gång..bara sett på håll som 100 meter eller längre.
Vad hade hänt om vi inte respekterat björnfamiljen då….jo.. en björnhona försvarar sina ungar till sista blodsdroppen om hon så måste och efter att hon fått upp ungarna i träden går hon mot faran för att avstyra kontakten med sig och barnen. Den konfrontationen kan bara sluta på två sätt….antingen vänder människan om och går därifrån innan ungarna har slutat klättra eller så blir man regält tilltufsad eller till och med dödad. Björnar är enormt starka och är ett muskelknippe som med lätthet slår igäl en ko eller en älg i ett eller två slag med ramen. Vi fattade det kloka beslutet men ack vilken naturupplevelse… ett verkligt minne för livet.